Sardinien på djupet: vilda vatten i västra Medelhavet
Att nalkas Capo Testa söderifrån en septembereftermiddag är att ta emot ett slag av ren skönhet: terrakottarött granit som störtar ner i vatten så klart att man kan räkna sjögrässtråna sex meter under kölen, ett vitt fyrtorn mot ett koboltblå himlavalv, och vinden som redan börjar bygga norrifrån som om Bocche di Bonifacio håller på att dra ett djupt andetag. Sardinien välkomnar dig inte varsamt. Det erbjuder prakt och utmaning i lika delar, och seglare som en gång kapitulerat för dessa vatten återvänder år efter år.
Geografi och anlöpsrutter
Sardinien ligger ungefär 200 nautiska mil sydväst om det italienska fastlandet och är en naturlig mellanstation på alla väst-östpassager i Medelhavet. Ön sträcker sig 270 kilometer från norr till söder och uppvisar en kustlinje som varierar från låga dyner vid Oristanobukten i väster till lodräta kalkstensklippor vid Golfo di Orosei i öster. De flesta seglarkretsar börjar i Olbia i nordost — välförbunden med flyg och ett bekvämt nattseglingsavstånd från Elba eller Civitavecchia — och fortsätter sedan medurs eller moturs beroende på rådande förhållanden och besättningens ambitionsnivå. Den dominerande vinden heter Maestrale, det sardiska namnet för nordvästliga Mistralen som kan anlända med litet förvarning och hålla i styrka 6–7 i flera dagar. Att acceptera Maestralen som ett givet inslag i segelmiljön är nyckeln till att verkligen njuta av Sardinien.
Maddalena-arkipelagen
Sju huvudöar och ett kluster av skär och holmar bildar Maddalena nationalpark i öns nordöstra hörn. Huvudankarplatserna — Cala Francese på Isola Caprera, Cala Corsara på Isola Spargi och den skyddade bukten Cala Brigantina på La Maddalena — fylls snabbt i juli och augusti men september öppnar upp ordentligt. Cala Corsara förtjänar särskild uppmärksamhet: en smal vik flankerad av vindpolerat granit som glöder bärnstensgult i kvällssolen, med ett ankarbotten av vit sand på tre till fyra meters djup. Nationalparkens regler förbjuder privata förtöjningsboj i många zoner — ta med egna akterförtöjningar och ett rejält ankare. Byn La Maddalena har en marina med drygt 350 platser, diesel, vatten och ett skeppsmagasin som räcker för en ordentlig uppstyrning mellan passage.
Bocche di Bonifacio: den ökände sundet
De tolv kilometer breda sundet mellan Sardiniens nordkust och franska Korsika är ett av de mest beryktat passage i västra Medelhavet. Kanaleffekten adderar regelmässigt 10–15 knop till vindstyrkan jämfört med öppet hav, och strömmen kan nå 2–3 knop i vardera riktningen beroende på trycklutning. I stabila förhållanden klarar ett snabbt sloop passagen på under två timmar; under tilltagande Maestrale förvandlas samma sträcka till ett vått, bövjat slag med rever i segel innan man ens lämnat ankarplatsen. Jämför Météo-France data med en digital vindmodell — ingen enskild källa är tillräcklig. I sundet råder ett trafiksepareringsschema för stora fartyg; segeljoller passerar vinkelrätt mot trafikfilerna och så snabbt som möjligt.
Västkusten: enslig och givande
Västkusten mellan Alghero och Oristano är avsevärt menos befaren än norr. Alghero är en muromgärdad katalansk stad — Aragoniens krona styrde denna kuststräcka i sekler och den lokala dialekten bär fortfarande katalanska drag — med en handelshamn och en nyare marina på den befästa halvöns södra sida. Söderut längs kusten blir naturen alltmer ödslig. Capo Caccia reser sig 166 meter över havsytan och dess grottor hyser den akut hotade medelhavsmunksälen. Ankarplatser som Porto Conte och Cala Dragunara erbjuder skydd vid nordliga vindar och nås på drygt två timmars segling från Alghero. Längre söderut signalerar Sinishalvön med sin bräckvattenslagun, hemvist för tiotusentals flamingos, övergången från granit till kalksten och dyner.
Östkusten: klipporna i Golfo di Orosei
Östkusten mellan Arbatax och Cala Gonone rymmer några av de mest dramatiska havskliffsscenerier i hela Medelhavet. Golfo di Orosei faller till mer än tusen meters djup bara några mil utanför kusten, och vandringslederna i Supramontemassiven slutar rakt i havet utan vägförbindelser i mer än fyrtio kilometer. Här finns ingen marina mellan Arbatax och Cala Gonone — enbart öppna ankarplatser — och dyvall från sydost kan göra bukter omöjliga vid tilltagande Sirocco. I stabila förhållanden kompenserar vikar som Cala Luna, Cala Biriola och Cala Sisine med häpnadsväckande vitvitsstensstränder tillgängliga bara sjövägen. Ekolod och detaljerade sjökort är nödvändiga då bergspolar sträcker sig långt bortom kliffbaserna.
Säsonger, vindar och navigation
Maj och tidig juni är varmt men ostadigt — Maestralen kan dyka upp utan förvarning. Från slutet av juni till augusti kan ankarplatser i Maddalena rymma upp mot hundra båtar under en enda natt. September är erfarna Sardinienfarares favoritmånad: lufttemperatur kring 26 °C, vattentemperatur fortfarande 25 °C, mer förutsägbara Maestrale-fönster och lugnare ankarplatser. Oktober ger starkare Tramontane och risk för tidiga Levante-kulingar från öster, men ett utomordentligt ljus. Standardverket för dessa vatten är Rod Heikells Italian Waters Pilot, som täcker hela ön med anlöpsbeskrivningar, waypoints och buktskisser. VHF kanal 16 bevakas av Guardia Costiera; vid medicinsk nödläge är helikoptern från Olbia eller Cagliari normalt framme inom fyrtio minuter.
På kartan
Att planera en Sardinienrunda handlar om att behärska avstånden: La Maddalena till Olbia är 25 nautiska mil, Olbia till Arbatax längs östkusten ungefär 115 mil och Arbatax till Cagliari ytterligare 85 mil. Använd vår interaktiva karta för att lägga waypoints genom Bocche di Bonifacio, markera ankarplatser längs Golfo di Orosei och mäta passager mellan marinor. Zooma in på Sardinien på kartan och följ rutten grund för grund genom Maddalena-arkipelagen — så att du ger dig in i Bocche med den säkerhet som kommer av att känna varje rev innan du lämnar kajen.